torsdag 15 mars 2012

HEMIMAMMAS KAMP – ÖPPET BREV TILL GÖRAN GREIDER om biofobin som sprider sig


GOD MIDDAG! Bäste Herr Göran Greider; Jag läste alldeles nyss din krönika i METRO, om att vi har blivit biofober i Sverige och jag vill bemöta din fråga om varför.

För mina övriga läsares skull, så återger jag texten i sin helhet och jag ber om ursäkt om jag bryter mot någon regel och jag hoppas att du ska ha överseende med detta och för enkelheten skull så fet-markerar jag de bitar jag vill bemöta:


DIN KRÖNIKA:

“Vad är en biofob? Det är inte någon som hyser fobi för biografer utan en person som har en fobi för naturen och biologin själv. Många undersökningar visar numera att människor alltmer sällan rör sig ute i skog och mark. Det är till och med så illa ställt att många föräldrar är rädda för att släppa ut sina barn i skogsmarker, fastän skogen är en tryggare plats än stadsmiljön.
Vi har blivit biofober. Jag har till och med stött på människor som tycker att det är väldigt roligt med trädgårdsodling, bara man slapp beröringen med jord och ännu värre, gödsel. Att svenska folket inte längre är det där hurtiga, friluft-ande folket som med glada sånger tågar ut i skogen på ledig tid är helt klart. Själva ordet ”natur” har förlorat sin självklarhet, vilket är på gott och ont. Det goda är att allt färre utgår från att det finns ett enda naturligt sätt att vara människa eller bilda familj. Det finns många.
Det ena är inte mer ”naturligt” än det andra. Men det onda är just den där rädslan för naturen. Var kommer den ifrån? Jag tycker inte heller att det är någon större skillnad mellan landsbygds- och storstadsbefolkning på den punkten, för inte heller på landet är folk ute i skogen särskilt mycket längre.
I lördags hörde jag miljöministern Lena Ek intervjuas på radion. Plötsligt insåg jag hur logisk denna biofobi är. Hon fick frågan om den idé om evig tillväxt som styr vår ekonomi i längden verkligen är hållbar – och blev upprörd över frågan. Den fattiga världen behöver tillväxt, utbrast hon harmset, fast det inte var något svar på frågan om den rika världen verkligen behöver det. Sedan beskrev hon djurhållning i termer av att gräs omvandlas till kött, som om det inte fanns några medvetanden alls längs den vägen.
Naturen framstod som en maskin. Man slår igång den och sedan kommer något ut ur den. Så lät miljöministern. Också hon satt fast i den konsumistiska bubblan. Inuti den syns inte det vi kallar naturen. Och än värre: Naturen blir hotfull och något vi helst vill slippa att höra talas om eller vidröra.
Vilka människor är mest omhuldade i politiken? Svar: De som ställer till mest problem för ekosystemen i världen, alltså manliga höginkomsttagare i storstäder. De sätter de största ekologiska fotavtrycken, men det är dessa väljare som de flesta politiker vill erbjuda skattesänkningar och allehanda förmåner
Politikens själva kärna är i den meningen just biofobisk: Den är rädd för naturen och vill inte veta av den eftersom den stör detfridfulla kelandet med de livsfarliga rovdjur som kallas höginkomsttagare. Samhället självt är biofobiskt. Gödsel blir som kryptonit från en främmande planet och skogen ett slumkvarter med farliga innevånare.
________________________________________________________________

MITT SVAR:

Jag har full förståelse för din krönikas målsättning – dvs att fokusera på att vår horisont hamnar alltmer under det skapade samhällets gränser med alla dess konstruerade regler och sociala ordningar, och i mångt och mycket är vi överens och jag skulle nog vilja hårddra det ännu mer.
Den mäktige är farlig och naturen är harmlös.
Men din avsikt blandar ihop saker som vanligt folk sällan ens reflekterar över, och jag skulle inte vilja påstå att mina barn inte leker i skogen som finns utanför stugeknuten, för att man omhuldar de rika och mäktiga.
fastän skogen är en tryggare plats än stadsmiljön.”
Mitt svar är faktiskt så enkelt på ytan, att skogen HAR farliga varelser som hotar vår existens – och samtidigt så komplicerat, att de farliga varelserna skulle inte hota mina barns existens om inte de rika och mäktiga omhuldar sina vinster och territorier.
Det jag talar om, som gör att jag, trots att jag är jätteglad att jag lever på landet med min make och fem barn för tex luftens skull, är det faktum att den kommande våren och sommaren så kommer jag att släppa ut barnen i skogen, högst motvilligt, och med hjärtat i halsgropen. Om ens alls.
För jag och min familj har bittert fått erfara att skogens minste innevånare är oerhört farlig, och dess existens och förmåga att krossa människors liv omhuldas och möjliggörs av rika och mäktiga människor och bolag, vars syfte är vård av kapital i stället för vård av sjuka och utsatta.
Min minste son, min make och jag själv har drabbats av Tertiär eller sk Kronisk Borrelia.
För att göra saken enkel och att bortse från de kontroverser som finns i denna fråga, så kan vi för argumentets skull säga, att vi är smittade av denna farliga varelse som ingen forskning kan ange syftet för, ur ett biologiskt perspektiv, nämligen fästingen.
Jag är övertygad att du, liksom majoriteten av Sveriges befolkning, hålls i ett medeltida-liknande mörker var det gäller detta kryps hela och fulla potential att omkullkasta hela vårt samhälle och tyvärr, trots att folk tror motsatsen, så når Primär Borrelia ALLA om det vill sig illa och samhället inte ser till att vidta åtgärder.
Det är nämligen inte så enkelt och lyckligt, att vi alla har smittats av denna obehagligt farliga sjukdom genom ett bett.
Min make smittades när han var tretton år gammal. Av en fästing, helt enligt praxis, med erythema migrans som bevis. Intet ont anande, har han burit omkring på dessa mikroskopiska nervcellsgenomborrande spiroketer i hela sitt vuxna liv och helt utan förskyllan “injicerat” mig med dessa små syfilissläktingar för sex år sedan, när vi blev ett par.
Hur jag vet detta?
Det är svårt att smittas av fästingar när man inte befinner sig i deras miljö, dvs ute i skogen tex. Varför jag inte varit ute i skogen när vi bor ute på landet? Jo, för att jag blev så sjuk i samband med att vi slog ihop våra liv, att jag sällan, inte mer än någon kort timme under sex år, kunnat vistas just i skogen, där fästingar kan festa på intet ont anande offer.
Sedermera så har jag, mot min vilja, utan egen kännedom, smittat min son i moderlivet.
Precis det som Docent Leif Dotevall, redan 1999, varnade för, i en av de bästa avhandlingar jag läst, men som han, lägligt nog, glömt när han satt i den av Alliansregeringen specialtillsatta arbetsgrupp som 2009 skulle utreda Borrelia och dess behandling i Sverige och därmed ta fram riktlinjer för all Borreliabehandling i Sverige. Vilket innebär ett totalt förnekande av sjukdomens konsekvenser och dess smittvägar.
Men i andra delar av världen både vet man och anpassar sig efter dessa kriterier och intensiv forskning bedrivs, som länkar Borrelia till en uppsjö av sjukdomar och syndrom.
Arena är en privatklinik i Oslo dit vi, och andra Borrelia-patienter fått vända oss för att få hjälp. Och tyvärr så lever samma fördomar i Norge som Sverige. Gunnar Gramnäs på “P4 Granskar” gjorde ett uppmärksammat program om allt detta i januari innevarande år, där han bla ställde Anders Tegnell emot väggen i denna fråga.
All vård måste vi betala för privat och det utgör ett sekundärt hot mot oss som inte lever med silversked i munnen och äter räkmackor till mellanmål. Behandlingen, som alltså INTE subventioneras av samhället, kostar tusentals kronor varje månad. Men de som är lyckliga nog att få behandling, har stora chanser att bli fullt friska igen. Jag har sett exempel på det med egna ögon och har haft kontakt med åtskilliga offer, som vittnat om sin historia och sitt tillfrisknande, som alltså betraktas som humbug i Sverige.
Sverige ignorerar all annan praxis som finns i världen, pga av USA’s inställning till sjukdomen. Man vill inte göra sig impopulär hos amerikanerna och sätta press på dem att erkänna en diagnos som renderar dem stora kostnader för vård av i stort sett obotligt skadade människor, allra helst när det inte finns profit att göra. Försäkringsbolagen vägrar att betala kalaset och allt fler människor blir allt sjukare.
Jag tänker inte redovisa all den smärta och det lidande som min son, min make och jag själv genomlidit i sex års tid.
Men jag hoppas att du ska ta det jag berättar om, på allvar nog, att läsa den information kring detta ämne som jag samlat under tusentals timmars studier för att ordna diagnos och behandling för att vi ska kunna få ett liv igen så småningom. Jag har samlat det och bedriver kampen för ett värdigt liv för min son, min make och mig själv och tusentals andra drabbade i bloggen: http://botaborrelia.wordpress.com 
Där finner du bevis för alla mina påståenden.
För det är en lika politiskt, som ekonomiskt och psykiskt förödande sjukdom.
Med klar klasskampsvarning på sin särbehandling i det politiska klimatet.
Klimatförändringarna som skapats av en girig världs allt hårdare kamp för att utnyttja varenda uns av resurser, ger fuktigare vintrar och somrar som på så sätt förbättrar fästingens levnadsvillkor, och oviljan från ett politiskt håll, att låta naturen själv skatta rådjursstammen via vargen, gör att det viktigaste värddjuret ökar explosionsartat och ökar risken att smittas via zoonomer allt högre. På det, lägger vi det faktum att medicinindustrin bara satsar på och understöder mediciner, som de kan maximera vinster för aktieägarna med. Då är nya antibiotika ointressant och redan befintlig behandling renderar ingen ekonomisk uppmärksamhet och därmed lämnas saken därvid.
Allt detta gör att vi kommer att se ökande sjukdomsfall – med allt värre lidande – I onödan.
Och sedan tycker jag du ska acceptera att naturen har blivit precis så farlig som de rika och mäktiga har tillåtit den att bli.
Och de lever i villfarelsen att det som händer oss inte kan hända dem.
Snart nog kommer de att få uppleva poetisk rättvisa. Från samma natur de försöker att kontrollera.
Så – JAG ÄR BIOFOB AV RANG idag – det är det enda jag har råd att skydda min familj med.
En vacker natur är en klen tröst i en fattig familj…

TACK FÖR MIG OCH GOD EFTERMIDDAG!!

Med vänlig hälsning:

Angelica Johansson, även känd som HEMIMAMMA